Torsdagen 20 november ringde Christina Waxells telefon. I andra änden fanns Ulrik Hollman, chef för Individ- och familjeomsorg på socialkontoret i Munkfors.

Simon, en 21-årig missbrukare som tidigare varit flyktigt bekant med Christinas son, och som Christina i somras hjälpte med kontakt med vården, behövde tillfälligt någonstans att bo innan han skulle in på behandlingshem.

– Ulrik sa att de saknade personal och frågade om han kunde få bo hos mig under helgen. Jag kollade med min sambo. Eftersom det var en person vi kände till och då det bara var en helg sa vi att det var okej, berättar Christina.

”Helgen” blev 18 dygn innan Simon flyttades till behandlingshemmet.

– Det är en av de värsta perioderna i mitt liv. Jag var konstant livrädd och uppriven, säger Christina.

Det började när Simon, blandmissbrukare som tagit tunga droger sedan tidiga tonåren, ”hög som ett hus” släpptes av hos Christina.

– Jag fick leta genom alla hans saker och hittade en stor påse full i grejer, spice och hasch. Jag som aldrig ens sett narkotika förut, jag var jätterädd och fick gömma det i trädgården. Men jag tänkte att det gäller att hålla ut, på måndag åker han på behandling.

Men på måndagen fick hon besked från Munkfors socialtjänst att behandlingshemmet inte hade plats för Simon.

– Jag sa att jag inte klarade att ha honom kvar. Alla Simons missbrukarvänner finns i området och jag var jätterädd att någon skulle komma hit. Svaret jag fick var att de inte jobbar helger och att jag fick ställa ut honom på gatan om jag inte ville ha honom kvar. Det kunde jag förstås inte göra.

Läs också: Munkfors kommun: "Lätt att tro att vi ljuger"

Under dagarna som följde mejlade och ringde Christina upprepade gånger företrädare för socialtjänsten i Munkfors. Hon upplever att ingen bemötte hennes rop på hjälp.

– Jag har ingen utbildning för att hjälpa en vuxen missbrukare. Han hade grava abstinesbesvär och stor ångest. Ibland kröp han runt på golvet och vissa gånger vaknade han mitt i natten och mådde så dåligt att jag fick ta med honom ut och gå i flera timmar.

På morgonen den 8 december ringde socialtjänsten till Christina och sa att behandlingshemmet äntligen hade en plats.

– När vi kom dit, Ulrik Hollman och hans assistent och jag, frågade de på behandlingshemmet ”varför kommer Simon först nu, vi har väntat på honom i flera dagar”. Då visste inte Ulrik vart han skulle ta vägen.

Christina hävdar att hon ett antal gånger ringde behandlingshemmet, som svarade att de hade plats för Simon. Hon menar att Munkfors förhalade inskrivningsprocessen samtidigt som de snabbspolade den formella gången.

– Vi är inget familjehem, jag var det för länge sedan, men inte nu längre. Vi har inte genomgått någon utredning, vi skulle ju kunna odla vad som helst här, eller göra något annat dåligt. Munkfors ville att vi skulle göra en utredning efteråt – men det tyckte jag kändes som en fars.

– Hela den här storyn är psykisk misshandel av Simon och mig och min familj. Hur kan man göra så här mot några som bara vill hjälpa till? Det är inte konstigt att det är brist på familjehem.

Fotnot: Simon heter egentligen något annat.