Efter pensionen fick han diabetes, hamnade i rullstol och förlorade synen.

– Jag hade inga släktingar kvar i livet och var helt ensam och behövde någon som kunde hjälpa mig med pengar och handling.

Ortens välkända kvinnliga S-politiker kände han sedan många år tillbaka. De hade blivit bekanta med varandra på bussen när de båda pendlade till Karlstad. Att låta henne bli fullmaktshavare lät som en bra lösning. Han visste att hon satt i både kommunfullmäktige, kyrkofullmäktige och var nämndeman.

– Jag trodde ju blint på henne. Hon var ju dessutom kommunens överförmyndare!

Under flera år handlade hon åt honom och skötte hans ekonomi och han tyckte det fungerade bra. Tills en dag när en ur vårdpersonalen kom och sa åt honom att kontrollera sitt bankkonto.

– 800 000 var borta! Det var nästan allt jag hade.

Evert har varit fabriksarbetare i hela sitt liv. Han har sparat regelbundet, fått ett litet morsarv och sålt sitt hus. Det skulle varit 900 000 på kontot.

– Hon trodde nog att jag skulle glömt alltihop. Men jag är klar och redig än. Jag har inte blivit bestulen – utan rånad.

Han tror att hon tagit pengarna stötvis – under flera år. Han märkte inget.

– Hon ringde hit och bad på sina bara knän att jag inte skulle polisanmäla.

Han svarade att hon begått ett brott och skulle ha sitt straff och polisanmälde. Det var 2010.

I backspegeln är det flera saker han inte förstår. Dels banken.

– Det är konstigt att inte banken tog kontakt med mig när det gäller så här stora summor. Hon hade inte fullmakt på att ta nästan allt jag ägde och hade.

Inte heller förstår han varför inte kommunen sa något tidigare. Hon polisanmäldes för grov förskingring redan 2008 – mot en person i Stockholm som hon också var fullmaktshavare för.

– Det fick inte jag reda på. Hade jag vetat att hon hade haft fuffens för sig hade jag aldrig i världen gett henne fullmakt. Då hade det här aldrig hänt.

Han klarar sig utan sparpengarna och är inte typen som sitter och grubblar. Han är mest hemma i lägenheten på Forsgården i centrala Forshaga. Han har hemtjänst och kan inte gå ut själv eftersom han bara har ledsyn kvar. Han är nöjd med den gode man som nu sköter hans ekonomi. Men han väntar.

– Jag väntar på att rättegången ska bli – och få se hur mycket jag får tillbaka. Men det har tagit så fruktansvärt lång tid. Jag är ju så gammal så jag vet ju inte om den hinner bli innan jag dör.